Elisabeth Sigmund – pionjären inom naturkosmetika

I fredstid hade Karl Sigmund beslutat sig för en karriär som officer, eftersom han snarare betraktade militären som en diplomatisk sektor som verkade i fredens namn. Nu var han tvungen att delta i kriget som kapten, vilket var förenat med ständiga förflyttningar. När omständigheterna tillät reste Elisabeth Sigmund med honom inom Tyskland och arbetade som sjuksköterska för Röda korset.

Kultur mot kriget

Karl Sigmund var en längre tid stationerad i Rudolstadt i Thüringen under krigets slutskede. Paret Sigmund hade möjlighet att flytta in i ett litet tehus som hörde till barockresidensslottet Heidecksburg. Det kallades även Schillerhäuschen (Schillers lilla hus) eftersom Schiller tidvis hade bott där. För att skapa en motpol till krigets vardag anordnade Elisabeth Sigmund en konstnärsafton där varannan torsdag med utvalda gäster, bland dem många kulturarbetare. Den här kretsen kom alltmer att bli en intellektuell och social samlingspunkt för dem som inte ville förlika sig med nazistregimen och kriget.

Krigsslut och nystart med hinder

Den 13 april 1945 intog de amerikanska styrkorna Rudolstadt, åtföljda av tunga bombanfall från luften. Elisabeth Sigmund arbetade den här dagen som ansvarig rödakorssyster i Heidecksburgs källare. Vid samma tid befann sig Karl Sigmund i Böhmen, där han den 8 maj 1945 nåddes av meddelandet att kriget var slut. Han gick till fots tillbaka till Rudolstadt. På vägen togs han en kort tid tillfånga av amerikanerna, men de släppte honom när de kunde fastställa att han inte hörde till nazisterna. Efter sin ankomst till Rudolstadt hade Karl Sigmund börjat erbjuda budtjänster med en ombyggd Citroën när den ryska hemliga polisen utan motivering grep honom och satte honom i Weimars statsfängelse. Elisabeth Sigmund försökte utverka hans frigivning hos den ryska polisen. Först efter två år släpptes han fri. Under den ovissa tiden av väntan utvecklades kontakterna vid torsdagsträffarna till en viktig hjälp för Elisabeth Sigmund. Till exempel fick hon därigenom möjlighet att arbeta som andra dramaturg och regiassistent vid teatern i Jena. Efter Karl Sigmunds frigivning 1947 måste han och Elisabeth lämna Tyskland. Anledningen var återpatrieringen, en omfattande aktion där människor, som på grund av kriget hade hamnat på sina aktuella vistelseorter, skickades tillbaka till sina hemländer. Paret reste till Salzburg där de förberedde sin plan att emigrera till Sverige. Den utlösande faktorn var svenska tant Signe som Karl Sigmund hade bott hos i Stockholm i två år under barndomen Stockholm – i hans minne en sagolikt underbar tid. Efter andra världskrigets slut övertalade tant Signe honom att tillsammans med Elisabeth bygga upp något nytt i Sverige, och hon sade sig ha tillräckligt med pengar för att hjälpa dem. När de så beviljades inresetillstånd 1948 sålde paret Sigmund återstoden av sina ägodelar för att finansiera överfarten till sjöss.

Förhoppning vänds i besvikelse

Karl och Elisabeth kom medellösa till den 59-åriga Signe som, trots att hon meddelat motsatsen, inte var i stånd att hjälpa dem båda. Hennes man som var bankdirektör hade förskingrat pengar på banken och tillbringat fyra år i fängelse. Under tiden hade han avlidit och Signe levde på en liten pension i en enrumslägenhet utanför Stockholm. Hon hade aldrig berättat om sin situation för dem. De båda kände sig lurade. Att omedelbart återvända till Österrike var av ekonomiska skäl inte längre möjligt för dem. Så de stannade. Karl Sigmund, till en början ännu utan arbetstillstånd, åtog sig första bästa uppdrag som hjälparbetare. 1950 fick han anställning på en stor trafikskola i Stockholm. Den 1 mars 1965 övertog han ansvaret för trafikskolan. Elisabeth Sigmund lärde sig under tiden svenska och återupptog sina hudvårdsstudier.

Utvecklare av nya koncept

Efter att paret Sigmund hade etablerat sig i Sverige fick Elisabeth Sigmund för första gången ro att utarbeta egna hudvårdsprodukter och bygga upp ett fast sortiment. För henne var hudvård både terapi och hälsovård. Alla hennes recept baserades därför på läkeväxter med effekt på huden. Hon använde uteslutande naturliga ämnen i sina produkter. Elisabeth Sigmund använde inte isolerade verksamma ämnen, utan bearbetade hela växtdelar. Hon utvecklade inte produkterna för speciella hudtyper, som till exempel fet eller torr hud. I stället utgick hon ifrån att varje hudtyp har förmåga att hitta tillbaka till ett balanserat tillstånd av egen kraft. Därför pratade hon om hudbilder som bara uppstår ibland och som har en inneboende potential att förändras. Hennes hudvårdsprodukter skulle stödja den här förändringen genom att hon stimulerade de hudegna regenerationskrafterna.

Råvaruimportör med höga kvalitetskrav

Det var inte helt enkelt att få tag på ingredienser som bivax, naturligt rena feta oljor, naturliga eteriska oljor, silke eller torkade växter av bra kvalitet för recepten. Det mesta beställde Elisabeth Sigmund via företag i Tyskland och Österrike, där hon delvis kunde köpa ekologiska kvalitetsprodukter. Eftersom hon hade läst Rudolf Steiner, som gett henne impulsen till biodynamisk odling, var detta ett viktigt kriterium för henne. Färska växter, som exempelvis den fuktrika malvaroten, fick hon från en svensk trädgårdsmästare. WALA-läkemedelsampuller som hon hade kommit i kontakt med hos sin antroposofiska läkare i Stockholm beställde hon direkt från WALA i Eckwälden.

Hudterapeut som kall

Elisabeth Sigmund lät sina bekanta prova de egenutvecklade hudvårdsprodukterna. När försökspersonerna märkte hur välgörande Elisabeth Sigmunds produkter var bjöd de in henne för att få behandling mot betalning. Med tiden blev det besvärligt att besöka alla intresserade i deras hem. På 1950-talet öppnade Elisabeth Sigmund därför en hudvårdssalong i Stockholm med namnet Salong för skönhetsvård.

Tillverkare med idéer

Elisabeth Sigmunds första fasta bassortiment som hon använde i sin salong bestod av en rosencreme efter ett recept från hennes mormor och ytterligare en ansiktscreme, ansiktsvatten, rengöringscreme med mandelmjöl, en ansiktsmask, ett salviabad, silkespuder, en hudkur och olika ansiktsoljor. Karl Sigmund hade byggt små apparater för tillverkning och tappning. För blandning av cremer satte han till exempel fast en visp med vev på en skål. Tappningsstationen för ansiktsvatten byggde han av en liten spann som han monterade en slang med kran på strax ovanför golvet. Produkterna som var fria från konserveringsmedel höll sig ungefär en månad i kylskåp. Av den anledningen tillverkade Elisabeth Sigmund bara små mängder.